onsdag 31 juli 2013

Ett helt gäng

Det har blivit några läsupplevelser sedan senast. Helt osorterat. Inbundet, pocket och e-böcker. Jag kan ha missat någon nu i skrivandets stund.

Sommaren är en härligt tid att läsa. För  min del handlar det ofta om tid. Att kunna sträckläsa, läsa sakta, läsa om. Och att kunna läsa utomhus förstås. :-)

Jag återkommer med tyck och tänk kring några av de lästa inom kort.


Mörka platser av Gillian Flynn
Återvändare av Butler & Öhrlund
Jag tjänar inte av Jenny Åkervall
Vattnet i mars av Mikael Fant
Döden skall du tåla av Karin Fossum
Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt
Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Patient av Ben Watt
Himmelsdalen av Marie Hermanson
Helgonet av Carin Gerhardsen
Gideons ring av Carin Gerhardsen
Det enda rätta av Susanne Boll







måndag 8 juli 2013

Stål - och hur är det med katterna?

Boken Stål av Silvia Avallone trillade ner i min brevlåda när jag nästan bestämt mig för att inte  läsa den. Det jag hade läst om den lockade inte, men ack vad fel jag hade! Och vilken tur att det går att ändra sig!

I boken får vi följa vännerna Anna och Francesca, två unga flickor i den osäkra tiden mellan barndom och vuxenliv. De lever i den toskanska kuststaden Piombino, en stad långt från turismens och flärdens Toscana. Här är det stålverket Luccini som dominerar och lyxen på ön Elba i fjärran är som en hägring. 

Det är en skildring av ett Italien som vi normalt inte ser, underklassens och de glömdas. Hela historien balanserar mellan total hopplöshet och hopp om ett bättre liv. Drömmar och uppror, en ilska över sakernas tillstånd, i ett samhälle som nästan gett upp. Som kvinna blir en antingen prostituerad eller tonårsmamma. Droger är en stor del av männens liv för att orka det fysiska slitsamma arbetet på stålverket. Men ändå är livet på Via Stalingrado skildrat med en ömhet och respekt som imponerar, men också med en tydlighet om sakernas tillstånd som förskräcker.

Det är en debut, och en riktigt bra sådan! Jag fastnade direkt, från första sidorna och ville inte sluta läsa. Lättläst och fångande. Härliga personporträtt och miljöbeskrivningar som får en att känna, väldigt fysiskt. Stålverkets hetta och kemikalier, ruttnande tång, svettiga kroppar, stinkande trappuppgångar.

Om jag ska ha en mer negativ synpunkt så är slutet av boken inte är lika bra, historien tappar lite fart och det är lite mer översiktligt skrivet och knyts ihop lite hastigt. Men slutet är ändå överraskande på ett både bra och dåligt sätt!

En känsla som dröjer sig kvar när jag läst är kanske just att det är viktigt att påminna sig om att miljöer som dessa finns nu, här, i vår närhet. Denna fattigdom och utsatthet är inte påhittad, den finns bakom de glättiga bilderna av välmående semesterorter.


Katterna, ja. Genom hela boken beskrivs katter som lever i skuggorna i fabrikernas och de övergivna hamnarnas miljö. Överlevare som är sjuka, missbildade och eländiga. Katter som ibland men väldigt sällan får en matbit eller en smekning. Vad symboliserar de? Det italienska folket?

En intressant intervju och rescension i SvD.

Intervju med Avallone i Studio 1 i P1

Nedan ser du Stålverket Luccini.


torsdag 4 juli 2013

House är Holmes!!

Ja, House är Sherlock Holmes! Ni har kanske redan fattat det men jag hade det inte. Nu när jag fått höra är det ju helt självklart, hur har jag kunat missa kopplingen. Ja.. han ÄR ju inte Holmes men inspirerad av, mycket inspirerad. :-)

Igår var jag på föreläsning i Uppsala och lyssnade på Mattias Boström som pratade om sin nya bok Från Holmes till Sherlock (Piratförlaget). Mycket intressant! Mattias Boström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och valdes 2007 in i världens förnämsta Holmessällskap, The Baker Street Irregulars, där han även prisbelönats för sina texter om detektiven. En expert med andra ord! Boken lanseras i augusti, och du kan höra Mattias berätta om den på Sigtuna Litteraturfestival.

Ja, jag är inte något hard core fan, men nog gillar jag Sherlock. Och vem gör inte det?

Det var riktigt spännande att få lite bakgrund till figuren och författaren! Mattias var en mycket inspirerande föreläsare och jag fick veta mycket som jag inte visste, även om skrivande och publicering i slutet på 1800-talet, då den första novellen gavs ut. Jag fick också veta att det finns hängivna fans, redan då när det startade, men också nu. De kallar sig Sherlockianer. :)

Sherlock Holmes lever ju i högsta grad kvar dels i sin ursprungliga form i tv-serier och filmer, men även som urformen för detektiv. Vi tvekar inte när vi ser den speciella rutiga hatten och pipan, samt när Elementärt! utropas. Det ÄR detektiven. Men igår fick vi veta att dessa attribut kom till genom andra som kopierade Holmes efter det att A Conan Doyle tagit livet av detektiven i en stund av tröttnad i slutet på 1800. Som tur var tog han sitt förnuft till fånga och ordnade en återuppståndelse.

Holmes kommer nog att leva länge än, även om intresset förstås går upp och ner. Jag kommer i alla fall att läsa om! Som tur är har dottern några volymer "samlade verk". Sedär, återväxten är tryggad.


" When you have eliminated the impossible, whatever remains,
however impropable, must be the truth. "
Sherlock Holmes
 
 
 
 
 

onsdag 3 juli 2013

Ett smidigt format

Några rader om formatet, inte innehållet, den här gången.

Excess, ett annorlunda format på bok som jag verkligen gillar. Excess är en liten inbunden bok med trådbunden rygg, pärmarna är hårda och stabila och formatet bara 12x8 cm. Bladen är tunna som psalmboksblad, därför får där plats mycket. En del volymer innehåller till och  med två böcker.

Passar perfekt att ha i fickan/väskan, på väg till jobbet, på resa, på stranden. Testa! :)

Här ser du mina Excess-böcker och hur de ser ut innuti. Jag läser Stål just nu, lovande!

 



måndag 1 juli 2013

En månad nu

En månad nu, som sagt.

Den 1 juni tog det ju tvärstopp för mig kan en säga. Livet förändrades plötsligt på det där sättet som en inte kan förutsäga. Från en sekund till en annan. Från att ha kört i full fart går allt nu i slow motion. Det underliga är att kropp och själ verkar ha stor förståelse för det hela. Det är liksom allvar. Jag accepterar att det tar tid att läka, det får ta tid.

Det finns tid för en hel del tankar förstås och läsande. Och försiktiga promenader och andningsövningar. :-) Jag tar en dag i taget och känner efter vad som fungerar. Det verkar vara en bra taktik just nu. Som min läkare sa, gör sådant som inte gör ont, gör det ont – låt bli.



Att bli sedd, eller blod fungerar också

En hinner fundera på en hel del saker när tiden stannar upp på det här sättet. Både en och två gånger.

Att bli sedd i en skör situation kan vara avgörande. Det kan vara det som ger en energi att fortsätta istället för att ge upp.

Under min tid på sjukhused inträffade några händelser som för mig dröjer sig kvar, händelser som handlar om bemötande och att bli sedd. Inte avgörande alls på något livsuppehållande sätt utan i det lilla som betyder så mycket för själen. Här är två av dem.

När jag kom in med ambulans på akuten, händer det som brukar hända på akutmottagningar vid allvarliga olyckor. Jag blev snabbt omhändertagen, prover togs, det klämdes och kändes på mig av ett antal både sjuksköterskor och läkare. Det tog lite tid men med morfin i kroppen hanterar en det rätt bra. Det är liksom bara att ligga där och avvakta, heelt stilla så att inte det onda väcks.

Det var som sagt en hel del olika personer som rörde sig kring mig här. Och i ett sådant läge är det svårt att ta till sig det utan alla blir "personal", en orkar liksom inte försöka känna igen alla och förstå allt som händer. Men en utmärkte sig. Då, där, blev jag lugn av att få prata lite längre med någon än bara några ord, få fråga alla dumma frågor, att få bli sedd. Nu efteråt känner jag stor tacksamhet till denna läkare, som också vid ett senare tillfälle, när jag var på väg till operation, var vid min sida och sa de rätta orden. Det handlade i båda fallen inte om några särskilda ord, utan om att han såg mig. Tog sig tid att vara närvarande och bemöta mig som människa inte patient och på ett sätt som gav mig kraft i en välidgt utsatt situation.

På intensivvårdsavdelningen, där jag hamnade för observation innan det stod klart vad som hänt i buken, hade jag en annan upplevelse. En helt annorlunda. Som nu efteråt fått mig att fundera en del. Jag var rätt illa däran, och akut operation var på gång, några sjuksköterskor försökte sticka mig för att sätta en infart för narkos. (Jag är svårstucken, det är inte att rekommendera när man blir sjuk, men det är en annan historia) Jag ligger där och har förskräckligt ont och de har flyttat sig till händerna för att hitta något kärl och en av dem nyper i mitt skinn på handleden och säger "Jösses vad torr hy du har! Du vet väl att det är viktigt att dricka mycket vatten? Åtminstone en liter om dagen!". Ja, som ni förstår hade jag inte mycket att svara i det läget, men det var helt klart inte något sådant jag behövde höra just då.

Att se eller inte kan förstås handla om dagsform, jag vet att det är slitsamt att arbeta på sjukhus, jag har gjort det själv. Jag vill bara peka på hur avgörande det kan vara att bli sedd, kanske inte avgörande på ett livsuppehållande sätt, utan för förmågan att få kraft och klara en utsatt situation.


PS. Blod fungerar också kan jag konstatera! (andra bloggvänner har testat sex) Fler besök än någonsin med blod i rubriken. ;-) DS.