onsdag 28 september 2016

Aftonland av Therese Boman

Den här boken kommer jag att läsa om. Jag läste den fort, på två kvällar. Det går utmärk att läsa den fort. Språket flyter fint, det är distinkt, varje ord väl valt, och intressanta resonemang om och om igen som driver historien.

Men... jag vill läsa den långsamt. Efter nästan varje kapitel, eller till och med stycke, går det att stanna till. Behovet av eftertanke och funderingar finns där. Hur tänkte hon egentligen här? Men hur resonerar hon nu? Vad betyder detta?

Aftonland av Therese Bohman beskrivs som en idéroman, och då måste idén i denna vara ensamhet. Ensamhet och vilsenhet.

Boken beskriv så här av förlaget:
Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.
Jag tycker att det är en något underlig beskrivning. Visst, relationen till doktoranden är en del av berättelsen, men just bara en del. Det här handlar om Karolina själv. Hennes våndor, osäkerhet, otrygghet. Hon står mellan konstvetenskapen och naturkunskapen, staden och landsbygden, kvinnligheten och manligheten, tvåsamheten och ensamheten. Kanske framför allt mellan ungdomen och ålderdomen. Och hon testar gränser åt alla håll.

Jag känner igen mig i mycket, och det gör säkert många. Det gör det hela en liten smula obehagligt. Det är lite som en YA-roman om det där pinsamma man inte vill prata högt om. Jag har lust att gripa in, säga till, krama om.

Berättelsen, eller kanske mer Karolina, berör mig. Landar nära mitt hjärta och får mig att tänka till. Det är en mycket bra bok. Läs den, läs om den, fundera och reflektera! Tack Norstedts för att ni gav mig upplevelsen!


Låna på biblan, köp hos lokala bokhandlaren eller Adlibris eller Bokus.

Jag har läst Bohmans tidigare roman Den andra kvinnan och skrivit om den på bloggen.
 

onsdag 21 september 2016

Den sista grisen av Horace Engdahl

"Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!"

Jag läste Den sista grisen av Horace Engdahl utan att ha tagit del av alla skriverier om den, om Ebbas bok, om deras skilsmässa. Det var kanske bra.
I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre. Boken innehåller även ett teaterstycke: "Mannen på bryggan" är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter.
Det här spretar verkligen. Aforismerna far åt en det ena, en det andra hållet. Från kvinnoföraktande mansgris till sorgsen man som räds över åldrandet. Emellanåt funderar jag faktiskt på om han menar allvar, eller om han driver med oss...

Therese Bohman som recenserar boken för DN sammanfattar det bra: "Det är en ensam galt som stilla och eftertänksamt bökar i leran, gräver fram små korn av sanning och god formuleringskonst. Sedan trappas det upp – ba-ba-bam! – och det vilda grispartyt är ett faktum."
Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa.
Det är snyggt formulerat, han svänger sig med orden på ett fantastiskt sätt. Just orden flyter som varm honung mellan sidorna, men.... MEN... jag sätter i halsen av innehållet. Det här är inte roligt. Det är inte intressant. Det är faktiskt sorgligt. Det är dock en upplevelse.

Jag kommer att läsa Ebba Witt Brattströms bok också såklart. Jag har förstått att den också handlar mest om Horace. Det känns rätt sorgligt.

Läs om du vill, låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

måndag 19 september 2016

Tillbaka till henne av Sara Lövestam

Hur har jag kunnat missa denna? Jag har läst många av Sara Lövestams böcker och tycker mycket om dem. Tillbaka till henne kom till mig på ett lite speciellt sätt...

Det var en bok inblandad... inte en bok att läsa utan trädet bok som helt plötsligt stod där i granskogen på en vändring i Bergslagen. Jag vandrade genom gammal kulturbygd och där, där bokar egentligen inte är härdiga hade någon hade tagit sig tid och lagt möda på att få några bokplantor att etablera sig.. för kanske 150-200 år sedan. Magiskt. När jag delade med mig av min upplevelse sa någon... Men, det är ju precis som i Tillbaka till henne!

Jo, boken - trädet - har en viktig plats i den här berättelsen, och böckerna, breven, det skrivna ordet.
Ett par skor. En trälinjal. Ett par stålbågade glasögon. En silverbrosch.
Av en slump, eller egentligen genom en olycka, hamnar de alla hos den desillusionerade Hanna, som gömmer dem under soffan. Hon har nog med sitt meningslösa jobb på Arbetsförmedlingen, sin irriterande pojkvän och en mor som aldrig slutar påminna henne om hennes brister. Men föremålen försvinner inte, utan tränger tvärtom längre och längre in i hennes medvetande. Vad vill de?
Hanna börjar leta, i det yttre och i det inre.
År nittonhundrasex trampar folkskollärarinnan Signe ilsket genom Tierp. Ett brev från Stockholm har bekräftat det hon redan visste, att den moderna demokratitanken inte gäller alla. När en tysk automobil medförande den imponerande talarinnan Brita Löfstedt rullar in på torget, börjar Signes liv handla om mer än undervisning. Rösträttskampen kommer till Tierp och med den passionen. En komplicerad kärlekshistoria tar sin början.
Tillbaka till henne berättar den originella historien om Signe, Hanna och hundra år gamla ord. När historia skär genom nutid blir inget sig likt igen.

Det här är en fantastisk bok på så många olika sätt. Språket flyter lätt som en flod, eller kanske en bäck som hoppar och far mot målet. Nutiden flätas samman med dåtiden och bildar sammanhangen vi så väl behöver.

Kvinnorna är huvudpersonerna. De står i centrum, kämpar med och mot. De är som de flesta andra, inte perfekta, väldigt mänskliga. De får mig att reflektera över mitt eget liv. Min historia. Min framtid. Det är stort.


Läs bums!

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.


fredag 9 september 2016

Änglarna dansar i gryningen av Camilla Davidsson

Sommarläsning igen... jag höll på att glömma denna!

Änglarna dansar i skymningen är den tredje boken om Emma, Camilla Davidssons huvudperson. Jag köpte boken före sommaren på Camillas releasefrukost.

Det här är den avslutande och tredje boken i en triologi om Emma. Den första Under vintergatans alla stjärnor har jag skrivit om tidigare, däremot inte den andra Pensionatet vid världens ände.

Vi har fått följa Emma från sammanbrott via den långa vandringen i Spanien, Fårö, Stockholm, Mallorca genom funderingar, insikter och smärta. Det är nära, verkligt, äkta.

I denna bok ställs till slut det mesta på sin spets. Hur vill hon egentligen leva sitt liv, hur mycket vågar hon våga?
I Stockholm återförenas hon med Alex, men hemkomsten blir allt annat än enkel. När valen blir för stora och svåra flyr Emma till väninnan Harriets hotell på Mallorca. Men kan en kort vistelse i bildsköna Deià verkligen hjälpa henne att fatta de beslut som krävs för att finna mening och lycka i tillvaron?

Läs dem alla tre, lär dig vilka stolar du kan välja att sitta på.

Tack Camilla för mycket tankar, känslor, skratt och tårar! Jag följer med glädje dina egna utmaningar och vandringar och väntar nu på nya berättelser.

Låna den på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos Bokus eller Adlibris.