måndag 24 april 2017

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Det här är ett äventyr!

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren är vinnare av Augustpriset 2002. Jag läste din inte då, men den har stått i min bokhylla länge. Och vips var det dags i bokcirkeln! Bra val!

Romanens huvudperson är Hercule Barfuss, född på ett glädjehus i Königsberg 1813 och han väcker människors fasa med sin vanställdhet, han är dessutom dvärg och dövstum, och det är ett mirakel att han överlever.

Han har fått en gåva, eller snarare två. Den ena är förmågan att läsa andras tankar. Den andra är hans okuvliga kärlek. En flicka föds på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.

Hercules liv är hårt, flera gånger är det nära slutet. Det går igenom kloster och dårhus, Vatikanen och varitésällskap, Swedenborgianer och salonger. Det är ett historiskt nedslag i en tid som var svår för en som var annorlunda. Men det är också en tid då Europa utvecklas stort, de tekniska landvinningarna är makalösa. Men kanske inte de mänskliga. 

I en prolog och epilog som är daterade på 1990-talet får vi bekanta oss också med Hercules efterlevande som bor på ön St. Martha's Vineyard i Amerika dit emigrerade Hercule när hans liv tog en ny vändning.

Det är storslaget, målat med breda penseldrag för helheten, och i små små detaljer för att få känslan. Känslan hur det kan vara om man istället för de vanliga fem sinnena använder ett annat. Det är också våldsamt och bloddrypande, det är fullt av hat bredvid kärleken. Det får mig att fundera över Hercule, kan allt hat och våld verkligen rättfärdigas? För kärleks skull? I den här berättelsen finns mycket att fundera över och diskutera, en bra bokcirkelbok!

Jag tyckte om den, men berättelsen är kanske lite för storslagen för min smak. Visst det är spännande och intressant, men alla långa utvikningar får mig ibland att tappa fokus. Och som sagt. Allt blod... nja. Men språket! Språket är briljant. Helt perfekt till berättelsen, och så snyggt "ihopsvängt" emellanåt. Jag småskrattar och jag kväljs, jag blir tårögd och jag blir skrämd. Det är värt en hel del.

Detta är inlägg 55 av 100 i utmaningen #blogg100

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar