torsdag 6 april 2017

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson


Oj! Det här är riktigt, riktigt bra! En smart berättad spänningshistoria. Som en pusseldeckare med drag av generationsroman i delarna. En inblick i skrivandets vånda och processer. Och en sanning som inte riktigt låter sig fångas.

I Mattias Edvardssons bok En nästan sann historia får vi följa Zack, Zackarias Levin som i mitten av 90-talet börjar på en skrivarutbildning i Lund. Tolv år senare får Zack sparken från sitt jobb i Stockholm, återvänder till Lund och bestämmer sig för att skriva en bok om vad som hände egentligen. Vid tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zacks närmaste vänner dömdes för mord.

Författaren växlar skickligt mellan de två berättelserna, dåtid och nutid. Och ganska snart inser jag att beskrivningen av dåtiden, det är just den bok som Zack börjar skriva. De vävs mycket snyggt samman till en gemensam historia.

Språket flödar mjukt och inkännande och personerna beskrivs skarpt men ändå ömsint. Det är suggestivt och känslosamt. Den underliggande känslan av att sanningen hela tiden glider undan får mig att vilja läsa fortare, det är svårt att slita sig!

Jag fascineras av att det är så lätt för mig att ta in alla olika trådar i berättelsen, det brukar bekymra mig annars men här är det helt naturligt. Varje tråd känns helt självklar och har en viktig plats. Inget onödigt släpps in. Det ger det hela en gedigen känsla, och en genomtänkt och mycket väl berättad historia.

Kontentan är såklart att minnet inte alltid är pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller t.ex. hos Adlibris eller Bokus.

Detta är inlägg 37 av 100 i utmaningen #blogg100

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar